Så länge jag kan minnas har jag valt ensamhet före sällskap. Att vara ensam är en rikedom för mig, något jag behöver för att kunna vara en hel människa. Ensamhet är inte ett ok jag måste bära, det är bara en naturlig följeslagare. Jag läste ett väldigt bra citat nyligen,"ensamhet är inte en längtan efter sällskap, men efter besläktade själar". 

Själsfränder. Ett vackert ord med en innebörd som ser olika ut för oss alla. Jag tror att alla någon gång upplever att de själsligt står allena i denna värld. Oavsett hur många människor du har omkring dig så kan du känna en gapande tomhet, en saknad efter något ovisst. Vissa fyller denna ensamhet med materiella ting, vissa med hjärtskärande tomma kärleksrelationer, vissa med något helt annat.

Jag har träffat en enda människa som sett hela min själ, men hen kan inte förstå. Hen accepterar den, och ryggar aldrig tillbaka, men hen är inte min själsfrände. Jag brukar skämtsamt säga att jag är född som en gammal, ensam själ och vissa dagar känns det som en obestridlig sanning.